DoNt WoRrY bE hApPy

Tårarna är på besök ikväll igen, om jag bara vågade berätta, om jag bara våga söka hjälp, jag vet vad som är fel och jag försöker delvis göra allt bra igen men så fort jag kommit en liten bit framåt så dras jag alltid bakåt igen. De är fel då jag säger att jag orkar inge mera för de gör jag men jag står inte ut med smärtan inom mej. Jag vill kunna stå på benen utan att dom viker sej för varje steg jag tar. Ingen kommer att förstå mej, jag är inte ensam men varför finns ingen då jag behöver en vän att vila mot?! Rädslan, smärtan och paniken är mej trogen jag kommer aldrig bli av med er hur mycket jag än försöker.